tredje juni tvåtusentio
Jag hade aldrig varit så säker på någonting. Det var som om jag äntligen hade förstått skillnaden mellan fruktan och rädsla, och de där nervösa fjärilarna som alla alltid pratar om. Vill du veta hur jag vet? Därför att varje gång som jag var med dig, kände jag hur fjärilarna började flyga inom mig. Men det var inte de som gjorde att jag ville fly min väg, som rädslan gjort förut. Det var de som gjorde att jag ville pressa mig så nära dig som möjligt, känna allting med dig. Och det är i dessa stunder som jag inser att rädslan jag känner, bara är ytan av rädsla. Det är den typ av rädsla som du känner innan du tänder ljuset efter att ha spenderat timmar i ett mörkt rum, innan du öppnar dina ögon för att se något så vackert som du inte kunnat se tidigare. För första gången i mitt liv ville jag inte springa iväg. Jag ville vara med dig, och stanna där.
Du säger att du fortfarande har känslorna kvar, du säger att de ökar varje gång du ser mig. Hur kan jag då vara så osynlig för dig?
